Elle Andersson

Hem

Kontakt

Blogg

Jag skulle vilja jobba med människor med ADHD

Det skulle betyda att allt helvete jag gått igenom skulle kunna bidra till kunskap och hjälpa någon annan. Jag kommer bli öppnare med mina diagnoser och dela med mig mer av den här delen av mig. Här har jag hur mycket tips och inspiration som bara vill ut till dig som vill ha den.

Jag har bloggat sedan 2008 och har varit inne på ämnet lite då och då, men inte så tydligt. Har varit rädd för vad folk ska tycka om mig och så där. Men nu är det dags att vara mig själv. I våras så träffade jag på en vän som jag inte sett på länge och han sa ”va dig själv, va den du är, då kan du gå hur långt som helst” Minns inte exakt mer men jag kände mig älskad för den jag är för kanske första gången någonsin. <3

Det här har legat och grott inom mig och sakta växt fram. Jag har försiktigt våga släppa mina gränser när jag träffat på nya vänner och de har inte backat. Kanske till och med tvärtom så har de i sin tur varit sig själva mot mig. Detta har fått mig att tycka om mig själv mer och mer. Att umgås med människor som uppskattar mig för mig och som jag vågar vara mig själv inför. En dag ska jag vara mig själv för mig själv alltid!

eller är det bara PMS?

Ja efter ett par timmar känns det bättre och min kalender *plingar* och säger ”Det är bara PMS ;)” och det brukar få mig lugnare, för då vet jag att det går över snart.

Ångesten är tillbaka

Hade inte riktigt märkt att den var borta. Har varit utan min ångest en längre tid nu och det är ju bra, eller var bra. För sedan ca 2 dagar tillbaka så är ångsten påtaglig och det är svårt att andas igen.

När uppdaterar jag vart

Har märkt en rätt stor skillnad på när jag uppdaterar mina olika sociala medier. När jag mår sämre och tänker mer hamnar jag lätt här på min blogg. När jag mår bra och är på topp postar jag ofta bilder på Instagram.

Vart mår jag just nu?

Jag är inte riktigt säker vart jag är just nu. På väg ner i en depression känns det som. Men efter att jag kom upp över nivå 0 (okt 2017) som jag kallar det så känns det som att jag inte kommer trilla ner lika långt någonsin igen och det känns otroligt positivt. Som ett skyddsnät som tar emot mig och alltid kommer finnas där. Jag ska aldrig mer ner till mitt tidigare -100. Jag har liksom höjt min ribba. I dag är min ribba högre lagd än vad den tidigare varit. Mitt tidigare -100 var verkligen -100. Nu känns det som att mitt lägsta -100 är som tidigare -70 och det betyder att jag aldrig kommer må sämre än mitt -70 på min tidigare känslolinje.