Jag skulle vilja jobba med människor med ADHD

Det skulle betyda att allt helvete jag gått igenom skulle kunna bidra till kunskap och hjälpa någon annan. Jag kommer bli öppnare med mina diagnoser och dela med mig mer av den här delen av mig. Här har jag hur mycket tips och inspiration som bara vill ut till dig som vill ha den.

Jag har bloggat sedan 2008 och har varit inne på ämnet lite då och då, men inte så tydligt. Har varit rädd för vad folk ska tycka om mig och så där. Men nu är det dags att vara mig själv. I våras så träffade jag på en vän som jag inte sett på länge och han sa ”va dig själv, va den du är, då kan du gå hur långt som helst” Minns inte exakt mer men jag kände mig älskad för den jag är för kanske första gången någonsin. <3

Det här har legat och grott inom mig och sakta växt fram. Jag har försiktigt våga släppa mina gränser när jag träffat på nya vänner och de har inte backat. Kanske till och med tvärtom så har de i sin tur varit sig själva mot mig. Detta har fått mig att tycka om mig själv mer och mer. Att umgås med människor som uppskattar mig för mig och som jag vågar vara mig själv inför. En dag ska jag vara mig själv för mig själv alltid!

Hur mycket påverkar det vi ser oss psykiskt

Jag sitter och ser en serie som gör att jag gråter, känner det karaktärerna känner och hela min kropp reagerar som om jag vore en av dem. Hur mycket påverkar det vi ser oss rent psykiskt.

Skulle jag vara en gladare människa om jag såg komedier, skulle jag ta livet lättare om jag såg ironiska serier, skulle jag sluta sukta efter äkta kärlek om jag inte sett så mycket romantiska filmer utan i stället sett dessa realityserier där man får se ”verkligheten”?

Hur mycket påverkar allt omkring oss? Tillräckligt för att jag ska börja tvivla på vad jag ska se. Jag kanske ska se mer nyheter och verklighet för att få det i ansiktet. Att förstå att drömma inte hjälper, det perfekta livet finns inte.