Känselbortfallen är tillbaka tydligare än någonsin

Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag vet inte om det är av tacksamhet eller av sorg.

Det började med att jag skulle träna cxcore för att stärka upp ryggen men efter bara ett par minuter avbröt jag passet för det kändes för mycket i ryggen. Jag tog en sväng runt om i träningslokalen och letade efter något givande att göra. Tog ett par minuter på cykeln, gick över till löpning ca 10min och sen gick jag bort till golvet med kettlebells m.m. Benböj och rep… så har de en säck som hänger och lockar mig. Så jag får tag i ett par handskar och börjar slå lite. Det går fort och det är nästan som att få adrenalin när jag står där och känner hur allt kommer tillbaka, stegen är inte så långt ifrån, fram med höften i sparken hör jag i mitt huvud. Det är vad jag har lärt mig på Fight Center som fortfarande sitter kvar.

Jag kör rätt så hårt med sparkar och slag i ca 20min och motivationen rusar till mig. Jag vill bli stark så jag vågar fortsätta träna Thaiboxningen.

När jag kommer hem är kroppen helt slut på ett sätt jag inte känner igen. Jag äter och äter igen för att hitta balans. Jag är skakis och får skakningar i händerna och fingrarna när jag lägger in min träning på Endomondo. Tangenterna får mig att skaka och nu så här i efterhand känner jag ingen känseln. Det är samma som jag hade när jag tränade Thaiboxningen och hade kört hårda och snabba slag. Jag liksom tappar känseln och styrkan i armarna. En känsla eller känsel som jag hade i början av min ryggprolematik.

Som det är nu har jag knappt någon styrka alls i vänster arm och det får mig att tvivla på om jag kommer klara det här. Det känselbortfall som jag känner just nu har jag inte känt på jätte länge, så länge sen så jag inte ens minns när.

Tänk om jag tog i för hårt, tänk om jag har förstört allt jag jobbat med under de senaste året. Tänk om jag inte klarar av att träna mer. NEJ!!! Jag tänker inte ge upp. Om jag så inte fixar träningen så får jag väl ”bara” backa lite och köra vattenträningen och ta en dag i taget.

Inte äta på känslan utan kämpa vidare. Att köra varannan dag trodde jag var lugnt men det kanske är för mycket. Ett vattenpass i veckan samt qigong på mornarna kanske är en lugn början. Det är tufft att vilja så mycket när kroppen bara säger ifrån hela tiden.

Så vad kom tårarna ifrån. Jo jag tänkte gå in på Instagram och skriva av mig lite så här mitt i natten och fick då se ett svar på min bild jag lagt in att jag saknar Fight Center och att jag varmt rekommenderar dem. Det stod att jag var välkommen ner och chilla eller träna när helst jag ville och ett tack för den fina rekommendationen. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna jag blir glad att jag känner mig välkommen och samtidigt förtvivlad för just nu känns det så långt borta, som om jag aldrig mer kommer kunna träna thaiboxning för min rygg och nacke. Jag blir förtvivlad över att jag inte fungerar och att kroppen inte klarar det jag vill.

Fingrarna börjar skaka igen och där jag tittar på klockan är det dags att gå upp (05:26) så det är väl bäst att jag går och lägger mig och sover några minuter till innan det är dags att ta sig till skolan.