I dag va första gången som han ställde sig vid balkongdörren och jamade. Jag har alltid känt att han måste få bestämma själv och nu har han bott i lägenheten i ca 1 månad utan att säga något. Så nu var det dags.
När han klev upp mot grannarnas balkonger sa jag ”nej” och han lyssnade. Ner mot källaren och ännu ett ”nej”. Jag gick mot den lilla skog vi har och då följde han med mig dit. Han tyckte det va jättekul att få komma ut och känna alla dofter.
Kunde se hur han vidgade munnen och nästan hela kroppen för att ta in alla nya dofter som fanns.
Gav mig av hemåt lagom nervös för att han skulle hitta hem igen.
Så efter en timma eller två så var han där i min periferi. Hungrig och kelig så hittade han hem efter sitt första äventyr i stora staden. Jag tror verkligen att vi har hittat hem.